lovestoriiies

Vi satt tysta i några minuter innan jag kände att mitt tålamod inte fanns kvar mer och avbröt tystnaden.
''Ville du något eller? Annars kan jag lika bra gå upp igen'' sa jag surt. Att ha suttit där i flera minuter och få Ethans blickar på mig hela tiden blev irriterande tillslut.
''Ta de lugnt! Var tacksam att du får bo här åtminstone'' sa han och kollade åt sidan nu för första gången.
''Jag vill inte ens bo här! Fatta det!'' sa jag surt och resta mig upp för att gå till mitt rum igen. Men hann inte långt innan Ethan sa något nytt igen.
''Okej, förlåt mig. Förstår att du vill ha en ursäkt nu....'' svarade han och jag stannade upp av förvånadhet. Skulle han verkligen berätta nu efter alla år nu varför han lämnade oss. Jag gick tillbaka till soffan och satte mig ner igen och kollade mot han.
''Det var på tiden'' sa jag och fortsatte att kolla mot han. Han var tyst en stund igen. Sa han inte precis att han skulle berätta eller vadå? ''Ska du berätta eller, för efter alla dessa år tycker jag att jag borde få veta nu'' sa jag surt till honom.
''Jag vet att jag inte har funnit där vid din sida i alla år.....'' började han och tog ett djupt andetag och fortsatte. ''Men jag och din mamma älskade aldrig riktigt varandra. Vi träffades på en klubb och vi båda var riktigt fulla och sen gick vi hem till mig...''.
''Jag tror jag fattar resten själv, du behöver inte berätta detaljer tack!!'' sa jag. Men mamma sa alltid att hon själv inte visste varför han stack, så hon har ljugit för mig hela min barndom om min pappa. Jag kände hur ilskan kokade inom om mig och ville bara riva i sönder något, men försökte hålla mig lugn ändå.
''Så sen när hon berättade att hon var gravid, visste vi inte själv hur vi skulle göra. Ingen av oss ville göra abort, för man dödar inte ett liv. Sen när du föddes bestämde vi oss för att hålla i hopa för din skull. Men när åren gick när du började på förskolan och båda mamma och jag gick varandra på nerverna tillslut, så beslöt jag mig för att lämna din mamma. Men ville aldrig lämna dig, Melaine. Men jag var tvungen för din mamma skulle aldrig lämna dig ifrån sig till mig.''
Det var det sista han fick ifrån sig och nu efter flera års undrande fick jag äntligen förklaringen. Men jag minns inte ens att jag har haft en pappa, men kan vara för att jag fick mitt minne när jag var vid fyra fem års åldern. Men han hade rätt mamma skulle aldrig lämna mig och de gjorde hon aldrig heller, förutom när hon dog. Men hon lämnade aldrig mitt hjärta, men de var en sak som han gjorde.
''Tack för förklaringen! Uppskattar det, men du hade rätt mamma lämnar mig aldrig för hon finns alltid i mitt hjärta en sak som du aldrig kommer vara'' sa jag surt och gick upp. Jag var glad för fick äntligen förklaringen, men han har förstört så mycket för min i min barndom för att aldrig vara vid min sida. Vilket fick vara Stevens jobb sen när mamma började träffa han.

Jag satte mig i sängen och tog fram min dator och loggade in på Twitter. Kollade lite på Ryan och Chaz Twitter. Stod inte så mycket, bara att dom saknade tiden förr och jag visste exakt vad dom menade. Jag kollade även Justin men där var inte så mycket. Han hade bara RT några fans och lagt upp en video från youtube. Sen skev jag ett inlägg och loggade ut igen.

I miss the time back in Stratford, I want to go back but i can't....


Jag startade teven och satte på MTV. Där brukar alltid vara något att titta på, just nu var det Viva la bam. Älskar verkligen det programmet, speciellt när de förstör Dom Vitos bilar. Haha alltid lika kul. Jag låg i sängen och skratta hela tiden, det var så kul.
Tittade på teven i några timmar innan Emma kom in och störde mig. Hon gick in och kollade extremt mycket på bilden där jag, Justin, Ryan och Chaz var på när vi var tretton. Hon gick fram till mitt nattduksbord och tog upp kortet i handen och fortsatte och kolla på det.
''Är du ett bieberfan?'' frågade hon och kollade mot mig.
''Dom är mina bästavänner. Så fan och fan kan man väl inte säga'' svarade jag och kollade tillbaka till teven.
''Ofta du är bästavän med Justin Bieber, Ryan Butler och Chaz Somers? Haha tror inte på det'' sa hon och satte ner kortet igen.
''Nehe, skit i det då och gå ut från mitt rum'' sa jag surt och pekade mot dörren. Brydde mig inte vad hon trodde om oss eller inte, men vill bara att hon inte ska påminna mig om det just nu.
''Förresten det är mat nu'' sa hon innan hon gick ut ur rummet.

 Jag suckade höjt och sträckte mig efter fjärrkontrollen och tryckte på den röda stora knappen så teven slocknade. Jag tog min mobil och stoppade ner i fickan och gick ner för trappan och in i köket där redan Emma och Ethan satt och väntade på mig. Hade han inte en fru eller han han lämnat henne också eller och tagit hennes barn med sig. Jag drog ut stolen och satte mig framför Emma som satt och tog upp potatismos på tallriken. Jag sträckte mig efter gaffeln till köttbullarna och började lasta upp några på mig talrik och sen tog jag lite potatismos även på min tallrik.
Där satt vi och åt under tystnad utan och säga något till varandra. Tystnaden blev mer och mer pinsam för varje sekund som gick och jag tog en klunk mjölk ur mitt glas.
Jag kände hur min mobil började vibrera i fickan. Vibrationerna blev fler och det var någon som ringde. Jag tog upp mobilen och där stod det Justin. Jag reste mig upp och gick mot vardagsrummet och drog finger på svara knappen.

''Hej de är Melaine'' svarade jag precis som alltid.
''Hej Melaine, det är Justin'' han lugna röst gjorde mig glad.
''Läget då?'' Frågade jag.
''Jodå det rullar, har ledigt en vecka igen om två veckor, tänka komma till Stratford då. Hur är det själv då?'' frågade han. Skit också att jag inte bor kvar mer annan skulle jag ju träffat han igen.
''Inte så bra, det har varit bättre'' svarade jag lite tystare.
''Är de för du har flyttat? Eller de var en dum fråga...'' sa han. Vadå hur visste han att jag hade flyttat. Han lät lite ledsen när han sa det men blir gladare när han sa att det var en dum fråga. Typiskt han att säga så.
''Hur visste du att jag hade flyttat? Jag har ju inte berättat det för dig'' sa jag med en förvirras röst. Jag fattade ingenting.
''Jag kan väl säga att jag har mina kontakter. Men säg en sak jag inte vet om dig?'' sa han och han gjorde mig glad med sin skämtsamma men ändå lugna röst. Det finns en sak han inte vet om mig och det är att jag har mycket känslor för honom, men kan inte säga de till han nu, han vet om att jag gillar han men inte hur mycket.
''Sant, det var säkert Ryan som sa det till dig, hahha'' sa jag.
''Hur visste du det?'' sa han helt förvirrande.
''Jodå jag har mina kontakter'' sa jag stolt och båda vi två började skratta. ''Men vi får snacka en annan dag, måste fortsatte att äta nu antar jag annars får jag skiten sen av Ethan'' fortsatte jag.
''Oj förlåt att jag störde men vem är Eftan?'' frågade han förvirrat igen.
''Min pappa'' svarade jag drygt och började gå till köket igen. ''Men vi får snacka sen, hejdå'' sa jag glatt.
''Hejdå Melaine'' sa han och jag la på och lade ner mobilen i fickan igen innan jag satte mig vid bordet igen.

Eftan satt bara tyst och åt och kollade på mig med en ilsken blick medan Emma satt och nynnade på en låt som jag kände igen, men kunde inte riktigt komma på vilken det var. Så störigt var det, bara för det kommer jag på det om några dagar som vanligt.
''Du får snacka med killar efter middag, inte under'' sa Eftan med en skarp röst och jag fattade vad han menade.
''Men han är bara en vän'' sa jag och nu hade absolut ingen lust att äta mer.

Sekunderna hade blivit till minuter och minuterna hade blivit till en timma nu. I mer än en timma hade jag gått runt i stan, eller stad och stad kanske man inte ska säga för jag hittar inget centrum. Träd var man än kollar, skog och skog. Kan ju inte gå någon stans innan jag ser ett träd ju. Känns dom de är bara jag här och ingen annan. Själv ute i ödemarken.

Ryan hade fortfarande inte svarat på mitt sms och Chaz hade jag inte snackat med sen igår. Jag vet inte om jag ska snacka med Justin eller inte, vet inte vad jag ska säga till han bara. Att jag hatar mitt liv och vill bara dö. Nej tack vill inte att han ska få reda på det, kommer bara sakna han mer än vad jag redan gör. Men efter vi kysstes vet jag inte hur jag ska bete min runt om han. Om jag ska lossas som ingenting har hänt eller snacka om saken. Jag har ju lite känslor för honom, eller inte bara lite jag har en hel del känslor för han. Sen allt med Selena Gomez vill jag bara få ut ur huvudet men det går ju inte. Efter den bilden jag såg på dom tillsammans hålla om varandra i badkläder vet jag inte vad jag ska tro mer. Känns nästan som allt vi hade – Jag och Justin har blivit förstört när han blev känd. Vi snackar inte alls lika ofta men de händer med ett litet sms då och då. Sen är de värsta när jag ska lämna han... Min saknad till honom är stor, men själv tror jag han inte vet om hur mycket jag tänker på honom om dagarna men försöker dölja det och leva i nuet.

Jag fortsatte och gå, men vet inte vart jag ska gå. Till höger om mig fanns de en bilskrott fullt av bilar upp stapplade på varandra. Fick ett litet leende på läpparna när jag fick en idé som ploppade upp i mitt huvud, precis som en glödlampa tändes ovanför mitt huvud. Jag gick mot det stora gallret, hoppas det bara inte är låst.
Inne bland bilarna stod det en äldre man med mörkblåa hängselbyxor, nästan gråa för allt smuts och en vit tröja. Eller den skulle föreställa vit den med. Hans mage passade perfekt till ölen som han höll i handen och drack ut ur. Detta känns inte rätt detta, men ändå gör jag det.

''Ursäkta mig?'' fick jag fram när jag stod några meter från mannen. Men Blick fastnade på vårtan som han hade precis sidan om näsan och ovanför den gråa mustaschen.
''Vem är du? Du bor inte här va, för han aldrig sätt dig förr'' svarade han och tog en sista klunk av sin öl och slängde den på marken och trampade på den så den blev helt platt.
''Ömm.. Jag är Melaine och har nyss flyttat hit. Jag undrar om du har någon bil som ska skrotas och en yxa?'' frågade jag. Han höjde ena ögon brynet och kollade ner på mina kläder och bara ryckte på axlarna som menades ja skit samma. Han visst nog precis vad jag tänkte för han började gå iväg och jag följde efter honom in i en liten lada som fanns på tomten. Han öppnade ett skåp och tog ut en stor yxa ifrån det. Vi fortsatte att gå mot slutet av bilskrotten där det fanns fortfarande fullt av bilar. Vi stannade vid en skrotten rödliknande bil.
''Här har du yxan och gör vad du känner för. Den ska ändå skrotas'' sa mannen och gav mig yxan i handen och fick iväg igen. Jag hann inte ens svara eller fråga om han visste vad jag skulle göra, men kan nog göra det när jag lämnar yxan igen.

Jag tog upp yxan i ett stadigt grepp och insåg att jag var tvungen till att börja träna istället för att äta massor skräpmat för den var rätt tung. Yxan vilade på min högra axel innan jag smällde med all kraft jag hade mot motorhuven. Det kändes bra, ilskan gick över till hårdhet så slagen blev hårdare mot bilplåten. Slagen blev fler och fler och nu var alla fönsterruterna krossade förutom de längas bak och hela bilplåten var full med stora håll. Jag fick upp bilden på Selena och Justin i huvudet och tänkte på vad dom hade gjort och min ilska tog över så jag smällde det hårdaste jag kunde mot bildörren så yxan fastnade. Allt kändes så bra, att få ta ut sin ilska någon stans. Har hittat en positiv sak i denna jävla stan och tusentals problem. Men när jag tog ut min ilska kändes det bara som det var jag och yxan. Jag kunde göra vad jag än ville och ingen brydde sig om det.

''Haft en tuff dag?'' Jag hoppade till för märkte inte att någon hade stått bakom mig och där var den mannen igen. Hade han inte massor utav jobb eller vadå?
''Snarare en tuff vecka'' svarade jag och suckade på slutet. Hade blivit ganska trött över att ta i allt jag kunde i varje slag. Var inte alls jobbigt när jag höll på men nu när jag väl slutade så blev jag helt andfådd och började tänka ännu mer på att börja träna nu.
''Hur visste du ens vad jag ville göra med bilen? Jag berättade ju inte ens för dig vad jag ville'' frågade jag honom och skrattade lite lätt på slutet. Först såg de ut som om han skulle slänga ut mig här ifrån när jag bara såg han innan med sin öl, men han är tydligen riktigt snäll och trevlig.
''Alla känner alla i denna byn! Sen kände jag inte igen dig så misstänkte att du var ny här tänkte jag plus att du såg väldigt sur och irriterad ut så sen när du frågade om jag hade en yxa visste jag precis vad du ville göra. Ta ut din ilska på något som ändå ska gå mer i sönder senare'' sa han och gick fram till bilen. Eller de en gång var en bil och kollade på mina slag. ''Fått till riktigt fina slag'' fortsatte han och drog fingret längs plåten.
''Hahha tack antar jag'' svarade jag tillbaka och gick fram till han och kollade mot yxan som fortfarande satt fast i bildörren. ''Men måste dra nu, kanske kommer någon annan dag och hjälper dig med bilarna om de är okej? Haha'' sa jag och kollade mot honom.
''Jodå helt okej, kan bli lite ensamt här ibland ju'' svarade han tillbaks innan jag började gå ut från bilskroten.


När jag kom hem drog jag av mig skorna och började gå upp för trappan. Ethan satt fortfarande i vardagsrummet och gjorde ingenting, inte ens teven var igång.
'' Melaine vill du komma ner tack?'' Oh shit, nu kommer väl dummen att snacka med han. Jag vände mig om och gick ner för trappan och in i vardagsrummet och satte mig i soffan och drog mina in till mig och kollade mot Eftan. Vad var det nu han ville? Kunde fortfarande inte tyda hans ansikte. Det som det värsta var.

Jag vaknade ut av solen som sken rakt in i rummet och mot sängen som jag låg i. Jag hade tydligen glömt att dra för de svarta gardinerna. När jag vaknade visste jag inte var jag var. Jag såg den rosa väggen framför mig och då fick jag en återblick av gårdagen. Allt hade gått så snabbt på bara en dag. Flytta från Stantford och till Essa. Jag bodde fortfarande i Ontario men ändå långt hemifrån. En hel sommar står framför mig i denna usla lilla by som här nästan inte finns någonting i värkar det som. Till och med här är det mindre än Stantford, hur kan de ens vara möligt? Jag satte mig upp i sängen och sträckte på mig för att piggna till, för de är väl lika bra att gå upp nu när jag är vaken.

Jag gick mot min lilla spegel och satte upp håret i en stor boll högt upp på huvudet och gick ner för trappan och ner i köket.

''Godmorgon Melaine'' sa Ethan medan han satt vid köksbordet med kaffet i handen och blicken ner mot tidningen som log på bordet framför han.
''God och god morgon, men godmorgon Ethan'' svarade jag tillbaka surt och öppna kylskåpet för att se vad de fanns och äta. Här fanns ju allt – Skinka, ost, leverpastej, jordnötssmör, marmelad, korv. Ja nästan allt man kunde ha på sin macka. Jag drog ut jordnötssmöret och mjölkpacket.
''Så illa är de inte att flytta hit då. Du kan kalla mig pappa om du vill, vet du ändå?'' sa Ethan och släppte blicken från tidningen och mot mig. Jag hörde på rösten att han ville lära känna mig efter alla år men ändå ville han att jag inte skulle vara här.
''Nej, jag ville inte lämna mitt liv med alla mina vänner och minne i Stantford och sen flytta till någon jag knappt känner'' sa jag surt och började leta efter bordet.
''Jag är faktiskt din pappa'' sa han irriterat och hade fortfarande blicken på mig. ''Och du kommer få nya vänner'' lade han till och rösten lått lite lugnare nu.
''En pappa lämnar inte en fru och hans dotter utan och säga något och skaffar en ny familj utan att säga något. En pappa som verkligen älskar sin familj tar kontakten mer en och ringer, men nej de gjorde inte du. SÅ DU ÄR INTE EN PAPPA FÖR MIG!'' Skrek jag ut tillslut. Jag kände inte alls för att vara nära han så jag sprang upp för trappan och tog min mobil och smsade ett snabbt sms till Ryan.

Hur mycket vill du ha för att hämta mig? Ingen förstår mig här.

Sen slängde jag mobilen i sängen och drog av mig min pyjamas och drog på mig mina svarta favorit jeans med mitt ljusblåa pösiga linne plus lite smycken. Jag drog ut snodden ur håret och började kamma ut håret och gillade mina lockar för en gångs skull. Annars han jag alltid plattången i högsta hugg.

Jag tog fram lite pengar och la de i fickan och tog tag i min mobil. Hade inte fått något svar av Ryan än, hoppas han bara hade sätt mitt sms. Gick ner för trappan och mot ytterdörren för att få tag i min vita tygjacka och mina converse. Jag kollade runt om snabbt i huset innan jag drog ner handtaget och där satt Ethan i vardagsrummet och kollade mot mig. Jag kunde inte tyda hans ansiktsuttryck om han var arg, glad eller ledsen.

Sorry men länkningen till  min nya blogg blev fel tryck HÄR istället!

Jag och Chaz gick sidan om varandra och skrattade och allt kändes så bra. Vi var inne i parken och letade efter Ryan, men vi letade inte så mycket, vi fjantade mest. Vi gick runt och skrattade som vi hade druckit och folk gav oss blickar men vi brydde inte oss alls om den saken och där såg jag Ryan sitta på en bäck och var helt inne i sin mobil.

''RYAAAAN!!'' Skrek Chaz över hela parken och vi sprang och gömde oss bakom ett stort träd som tänkte oss båda. Vi kollade lite försiktigt åt Ryans håll och där satt han som ett frågetecken och klickade sig i sitt korta blond hår. Just där brast både mitt och Chaz skratt ut och vi la oss på gräset och skrattade. När jag tittade upp mot himlen så såg jag Ryan huvud bara några centimeter från mitt och jag skrek till för jag var inte beredd att han skulle vara där. Då började jag skratta mer än vad jag gjorde förut och fick till och med ont i magen över allt skratt. Jag försökt resa mig upp men de gick inte så bra. Chaz skrattade lika mycket som jag och Ryan tittade mest förvirrande mot oss och undrade säkert vad vi hade gjort innan.

''Mår ni bra egentligen?'' frågade Ryan och höjde sitt högra ögonbryn lite högra än det vänstra.
''Vi mår alltid bra'' svarade Chaz och bestämt precis som ingenting hade hänt. Vi log fortfarande kvar på gräset och jag kände inte för att gå upp i heller.
''Det tvivlar jag på'' sa Ryan och skrattade och sträckte fram sin hand mot mig för att hjälpa mig upp, men jag tog inte tag i den.
''Nej jag vill inte upp, jag tänker ligga kvar här'' sa jag och Ryan ryckte på axlarna och la sig med på gräset med händerna bakom huvudet och kollade upp mot den blåa himlen.
''Så vad händer annars då?'' frågade Ryan och då började jag tänka på flytten. Hur ska jag kunna berätta det för Ryan, min bästavän. Jag satte mig upp i gräset och suckade högt och han såg att det var något som var fel så han satte sig med upp och kollade bekymrat på mig. Chaz visste vad allt handlade om, men han satte sig med och kollade bara rakt ner i gräset.
''Asså det är så att...jag får inte bo kvar hos Chaz mer'' sa jag med ledsen röst och kollade ner mot mina skor.
''Men bo hos mig då? De är helt klart du kan bo hos mig'' sa Ryan glatt. Men han visste inte vad de hela handlade om. Jag hade knappt berättat början och allt kändes så fel. Hade en stor klump i halsen som inte ville bort fast hur mycket jag svalde.
''Asså de är inte så...Jag måste bo hos någon av mina släckningar. Så jag ska flytta till min pappa'' sa jag och kollade på Ryan. Han ansiktsuttryck ändrades precis som Annies hade gjort. Från glatt till sorgset väldigt snabbt.
''Var bor han då?'' frågade han och flyttade blicken från mig till Chaz och sen tillbaka till mig.
''Tjugo mil här ifrån'' svarade Chaz snabbt innan jag ens han öppna min mun. Jag såg på Ryan att han blev inte direkt gladare när han hörde hur långt det var här ifrån, undra hur han kommer att ta det när jag säger att jag sticker om två dagar.

För någon minut sen var vi hur glada som helst och skrattade för livet och nu sitter vi och är helt ledsna över att jag ska åka.
Vi satt där i några minuter utan att säga någonting till varandra, möttes varandra blickar och kollade bort igen. Varför just jag? Varför just min familj? Varför just nu? Hade så många frågor surande i mitt huvud men hade inte något svar till någon av dom. Känns just nu att jag bara förstör för alla jag möter i mitt liv.

''När åker du då?'' jag kollade upp och mötes utan Ryans blick. Jag ville verkligen inte svara på det, men var tvungen.
''Om två dagar'' svarade jag kort och kollade ner mot mina skor igen. Jag drog mina ben intill mig och la armarna runt om och kollade neråt. Jag satt som en liten boll. Då kände hur både Chaz och Ryan kramade om mig från var sitt håll.
''Det kommer ordna sig, men vi kommer sakna dig din lilla mupp'' sa Ryan. Han ord gjorde min lite glad, fick ett litet leende på läpparna men ingen såg det för jag kollade ner. Mitt leende försvann ändå lika snabbt igen. 
 

Kära dagbok! Sitter i bilen med Jessica mot min pappas hus, där han bor med sin nya familj. Jag har tydligen en lilla syster, har alltid velat ha bror. Men nej jag har en syster istället, bara att hon inte är äckligt störig.
Allt har varit så svårt att lämna Stanford och speciellt när jag skulle lämna Ryan och Chaz. Mina gulliga storebröder, fast jag är äldre än båda två. Men dom tycker jag är så liten så. Tårarna rann ner för min kind och kommer aldrig att glömma dom! Vi lovade varandra att vad som än händer ska vi inte skiljas åt bara för jag har flyttat. Vi lovade med varandra att vi ska snacka med varandra varje dag, så vi inte missar något. Så nu har jag lämnat mitt hem, mina vänner, mina minnen...så kallat allt har jag lämnat och nu ska jag börja om på nytt.
Min pappa som lämnade mig när jag var liten och har inte snackat med sen dess, ska jag nu bo hos. Allt känns så fel! Jag ville inte att han skulle hämta mig här för då skulle vi suttit i bilen och inte ha något att säga till varandra. Nästan precis som det är nu, mellan Jessica och mig. Hon försöker starta en konversion men känner inte för att snacka med någon. Vill att allt ska vara som vanligt då jag bodde hemma med mamma och Steven i vårt hus. Bara att vi spolade tillbaka ett år i tiden, då livet var som bäst.

Jag stängde boken och la ner pennan och min svarta dagbok ner i min väska som jag hade framför mina fötter. Jag plockade upp min ipod och stoppade in hörlurarna i öronen och lutade mig mot fönster och somnade strax efter.
Jag vaknade att någon skakade på mig och det var Jessica. Jag drog ut hörlurarna som fortfarande spelade musik ur öronen och kollade mot henne.
''Vi är framme nu, vid ditt nya hem'' sa Jessica och öppnade bildörren och gick ut. Jag satt kvar i framsättet och ville inte gå ut. Jag kollade ut genom fönster rutan och där kom Jessica och öppnade bildörren.
Efter långt om långe tjatande om att jag skulle ut ur bilen knäppa jag motvilligt upp säkerhetsbältet och klev ut ur bilen och framför mig stod det en äldre man, troligtvis min pappa.