slutar men ändå inte...

nu har jag skaffat en egen novellblogg och har bestämt mig för att lämna denna och varför sen ni i inlägget under. Men kommer kanske skiva ett inlägg till er om jag blir så skrivsugen för tycker lite synd om er att ni hr följt denna och sen bara alla slutar, men annars får vi vänta på att Wilma kommer tillbaka igen:D

Min nya blogg under till ( har redan lagt upp första kapitlet) :
www.justindrewbieberstorie.blogg.se 


//Sofia

vet inte hur jag ska göra mer.

Just nu känner jag inte för något just nu, asså innan var det Sara och Wilma som hade denna bloggen. Sen skulle Wilma på semeter eller något så bara Sara skrev, sen kom jag in i bildenXD men sen slutade Sara och nu är de ju bara jag och Wilma som skriver, och jag är inte lika peppad nu mer när Sara slutade så funderar på det med.....och skaffar kanske en egen? vet inte riktigt:(

First step 2 forever - Kapitel 19

När jag kom hem drog jag av mig skorna och började gå upp för trappan. Ethan satt fortfarande i vardagsrummet och gjorde ingenting, inte ens teven var igång.
'' Melaine vill du komma ner tack?'' Oh shit, nu kommer väl dummen att snacka med han. Jag vände mig om och gick ner för trappan och in i vardagsrummet och satte mig i soffan och drog mina in till mig och kollade mot Eftan. Vad var det nu han ville? Kunde fortfarande inte tyda hans ansikte. Det som det värsta var.



Vi satt tysta i några minuter innan jag kände att mitt tålamod inte fanns kvar mer och avbröt tystnaden.
''Ville du något eller? Annars kan jag lika bra gå upp igen'' sa jag surt. Att ha suttit där i flera minuter och få Ethans blickar på mig hela tiden blev irriterande tillslut.
''Ta de lugnt! Var tacksam att du får bo här åtminstone'' sa han och kollade åt sidan nu för första gången.
''Jag vill inte ens bo här! Fatta det!'' sa jag surt och resta mig upp för att gå till mitt rum igen. Men hann inte långt innan Ethan sa något nytt igen.
''Okej, förlåt mig. Förstår att du vill ha en ursäkt nu....'' svarade han och jag stannade upp av förvånadhet. Skulle han verkligen berätta nu efter alla år nu varför han lämnade oss. Jag gick tillbaka till soffan och satte mig ner igen och kollade mot han.
''Det var på tiden'' sa jag och fortsatte att kolla mot han. Han var tyst en stund igen. Sa han inte precis att han skulle berätta eller vadå? ''Ska du berätta eller, för efter alla dessa år tycker jag att jag borde få veta nu'' sa jag surt till honom.
''Jag vet att jag inte har funnit där vid din sida i alla år.....'' började han och tog ett djupt andetag och fortsatte. ''Men jag och din mamma älskade aldrig riktigt varandra. Vi träffades på en klubb och vi båda var riktigt fulla och sen gick vi hem till mig...''.
''Jag tror jag fattar resten själv, du behöver inte berätta detaljer tack!!'' sa jag. Men mamma sa alltid att hon själv inte visste varför han stack, så hon har ljugit för mig hela min barndom om min pappa. Jag kände hur ilskan kokade inom om mig och ville bara riva i sönder något, men försökte hålla mig lugn ändå.
''Så sen när hon berättade att hon var gravid, visste vi inte själv hur vi skulle göra. Ingen av oss ville göra abort, för man dödar inte ett liv. Sen när du föddes bestämde vi oss för att hålla i hopa för din skull. Men när åren gick när du började på förskolan och båda mamma och jag gick varandra på nerverna tillslut, så beslöt jag mig för att lämna din mamma. Men ville aldrig lämna dig, Melaine. Men jag var tvungen för din mamma skulle aldrig lämna dig ifrån sig till mig.''
Det var det sista han fick ifrån sig och nu efter flera års undrande fick jag äntligen förklaringen. Men jag minns inte ens att jag har haft en pappa, men kan vara för att jag fick mitt minne när jag var vid fyra fem års åldern. Men han hade rätt mamma skulle aldrig lämna mig och de gjorde hon aldrig heller, förutom när hon dog. Men hon lämnade aldrig mitt hjärta, men de var en sak som han gjorde.
''Tack för förklaringen! Uppskattar det, men du hade rätt mamma lämnar mig aldrig för hon finns alltid i mitt hjärta en sak som du aldrig kommer vara'' sa jag surt och gick upp. Jag var glad för fick äntligen förklaringen, men han har förstört så mycket för min i min barndom för att aldrig vara vid min sida. Vilket fick vara Stevens jobb sen när mamma började träffa han.

Jag satte mig i sängen och tog fram min dator och loggade in på Twitter. Kollade lite på Ryan och Chaz Twitter. Stod inte så mycket, bara att dom saknade tiden förr och jag visste exakt vad dom menade. Jag kollade även Justin men där var inte så mycket. Han hade bara RT några fans och lagt upp en video från youtube. Sen skev jag ett inlägg och loggade ut igen.

I miss the time back in Stratford, I want to go back but i can't....


Jag startade teven och satte på MTV. Där brukar alltid vara något att titta på, just nu var det Viva la bam. Älskar verkligen det programmet, speciellt när de förstör Dom Vitos bilar. Haha alltid lika kul. Jag låg i sängen och skratta hela tiden, det var så kul.
Tittade på teven i några timmar innan Emma kom in och störde mig. Hon gick in och kollade extremt mycket på bilden där jag, Justin, Ryan och Chaz var på när vi var tretton. Hon gick fram till mitt nattduksbord och tog upp kortet i handen och fortsatte och kolla på det.
''Är du ett bieberfan?'' frågade hon och kollade mot mig.
''Dom är mina bästavänner. Så fan och fan kan man väl inte säga'' svarade jag och kollade tillbaka till teven.
''Ofta du är bästavän med Justin Bieber, Ryan Butler och Chaz Somers? Haha tror inte på det'' sa hon och satte ner kortet igen.
''Nehe, skit i det då och gå ut från mitt rum'' sa jag surt och pekade mot dörren. Brydde mig inte vad hon trodde om oss eller inte, men vill bara att hon inte ska påminna mig om det just nu.
''Förresten det är mat nu'' sa hon innan hon gick ut ur rummet.

 Jag suckade höjt och sträckte mig efter fjärrkontrollen och tryckte på den röda stora knappen så teven slocknade. Jag tog min mobil och stoppade ner i fickan och gick ner för trappan och in i köket där redan Emma och Ethan satt och väntade på mig. Hade han inte en fru eller han han lämnat henne också eller och tagit hennes barn med sig. Jag drog ut stolen och satte mig framför Emma som satt och tog upp potatismos på tallriken. Jag sträckte mig efter gaffeln till köttbullarna och började lasta upp några på mig talrik och sen tog jag lite potatismos även på min tallrik.
Där satt vi och åt under tystnad utan och säga något till varandra. Tystnaden blev mer och mer pinsam för varje sekund som gick och jag tog en klunk mjölk ur mitt glas.
Jag kände hur min mobil började vibrera i fickan. Vibrationerna blev fler och det var någon som ringde. Jag tog upp mobilen och där stod det Justin. Jag reste mig upp och gick mot vardagsrummet och drog finger på svara knappen.

''Hej de är Melaine'' svarade jag precis som alltid.
''Hej Melaine, det är Justin'' han lugna röst gjorde mig glad.
''Läget då?'' Frågade jag.
''Jodå det rullar, har ledigt en vecka igen om två veckor, tänka komma till Stratford då. Hur är det själv då?'' frågade han. Skit också att jag inte bor kvar mer annan skulle jag ju träffat han igen.
''Inte så bra, det har varit bättre'' svarade jag lite tystare.
''Är de för du har flyttat? Eller de var en dum fråga...'' sa han. Vadå hur visste han att jag hade flyttat. Han lät lite ledsen när han sa det men blir gladare när han sa att det var en dum fråga. Typiskt han att säga så.
''Hur visste du att jag hade flyttat? Jag har ju inte berättat det för dig'' sa jag med en förvirras röst. Jag fattade ingenting.
''Jag kan väl säga att jag har mina kontakter. Men säg en sak jag inte vet om dig?'' sa han och han gjorde mig glad med sin skämtsamma men ändå lugna röst. Det finns en sak han inte vet om mig och det är att jag har mycket känslor för honom, men kan inte säga de till han nu, han vet om att jag gillar han men inte hur mycket.
''Sant, det var säkert Ryan som sa det till dig, hahha'' sa jag.
''Hur visste du det?'' sa han helt förvirrande.
''Jodå jag har mina kontakter'' sa jag stolt och båda vi två började skratta. ''Men vi får snacka en annan dag, måste fortsatte att äta nu antar jag annars får jag skiten sen av Ethan'' fortsatte jag.
''Oj förlåt att jag störde men vem är Eftan?'' frågade han förvirrat igen.
''Min pappa'' svarade jag drygt och började gå till köket igen. ''Men vi får snacka sen, hejdå'' sa jag glatt.
''Hejdå Melaine'' sa han och jag la på och lade ner mobilen i fickan igen innan jag satte mig vid bordet igen.

Eftan satt bara tyst och åt och kollade på mig med en ilsken blick medan Emma satt och nynnade på en låt som jag kände igen, men kunde inte riktigt komma på vilken det var. Så störigt var det, bara för det kommer jag på det om några dagar som vanligt.
''Du får snacka med killar efter middag, inte under'' sa Eftan med en skarp röst och jag fattade vad han menade.
''Men han är bara en vän'' sa jag och nu hade absolut ingen lust att äta mer.


Blev en hel del snack i denna del. Vet inte om ni gillar det eller det blev för mycket, men alla delar behöver inte vara perfekta. Men ni fick ni reda på det med hennes pappa och Justin vet ju om att hon har flyttat. Vill ni ha mer Justin eller att han kommer upp då och då? Kommentera i så fall, så du får kanske som du vill.
Kanske kommer upp ett till imorgon annars lovar jag att det kommer på torsdag!!

First step 2 forever - Kapitel 18

Jag tog fram lite pengar och la de i fickan och tog tag i min mobil. Hade inte fått något svar av Ryan än, hoppas han bara hade sätt mitt sms. Gick ner för trappan och mot ytterdörren för att få tag i min vita tygjacka och mina converse. Jag kollade runt om snabbt i huset innan jag drog ner handtaget och där satt Ethan i vardagsrummet och kollade mot mig. Jag kunde inte tyda hans ansiktsuttryck om han var arg, glad eller ledsen.





Sekunderna hade blivit till minuter och minuterna hade blivit till en timma nu. I mer än en timma hade jag gått runt i stan, eller stad och stad kanske man inte ska säga för jag hittar inget centrum. Träd var man än kollar, skog och skog. Kan ju inte gå någon stans innan jag ser ett träd ju. Känns dom de är bara jag här och ingen annan. Själv ute i ödemarken.

Ryan hade fortfarande inte svarat på mitt sms och Chaz hade jag inte snackat med sen igår. Jag vet inte om jag ska snacka med Justin eller inte, vet inte vad jag ska säga till han bara. Att jag hatar mitt liv och vill bara dö. Nej tack vill inte att han ska få reda på det, kommer bara sakna han mer än vad jag redan gör. Men efter vi kysstes vet jag inte hur jag ska bete min runt om han. Om jag ska lossas som ingenting har hänt eller snacka om saken. Jag har ju lite känslor för honom, eller inte bara lite jag har en hel del känslor för han. Sen allt med Selena Gomez vill jag bara få ut ur huvudet men det går ju inte. Efter den bilden jag såg på dom tillsammans hålla om varandra i badkläder vet jag inte vad jag ska tro mer. Känns nästan som allt vi hade – Jag och Justin har blivit förstört när han blev känd. Vi snackar inte alls lika ofta men de händer med ett litet sms då och då. Sen är de värsta när jag ska lämna han... Min saknad till honom är stor, men själv tror jag han inte vet om hur mycket jag tänker på honom om dagarna men försöker dölja det och leva i nuet.

Jag fortsatte och gå, men vet inte vart jag ska gå. Till höger om mig fanns de en bilskrott fullt av bilar upp stapplade på varandra. Fick ett litet leende på läpparna när jag fick en idé som ploppade upp i mitt huvud, precis som en glödlampa tändes ovanför mitt huvud. Jag gick mot det stora gallret, hoppas det bara inte är låst.
Inne bland bilarna stod det en äldre man med mörkblåa hängselbyxor, nästan gråa för allt smuts och en vit tröja. Eller den skulle föreställa vit den med. Hans mage passade perfekt till ölen som han höll i handen och drack ut ur. Detta känns inte rätt detta, men ändå gör jag det.

''Ursäkta mig?'' fick jag fram när jag stod några meter från mannen. Men Blick fastnade på vårtan som han hade precis sidan om näsan och ovanför den gråa mustaschen.
''Vem är du? Du bor inte här va, för han aldrig sätt dig förr'' svarade han och tog en sista klunk av sin öl och slängde den på marken och trampade på den så den blev helt platt.
''Ömm.. Jag är Melaine och har nyss flyttat hit. Jag undrar om du har någon bil som ska skrotas och en yxa?'' frågade jag. Han höjde ena ögon brynet och kollade ner på mina kläder och bara ryckte på axlarna som menades ja skit samma. Han visst nog precis vad jag tänkte för han började gå iväg och jag följde efter honom in i en liten lada som fanns på tomten. Han öppnade ett skåp och tog ut en stor yxa ifrån det. Vi fortsatte att gå mot slutet av bilskrotten där det fanns fortfarande fullt av bilar. Vi stannade vid en skrotten rödliknande bil.
''Här har du yxan och gör vad du känner för. Den ska ändå skrotas'' sa mannen och gav mig yxan i handen och fick iväg igen. Jag hann inte ens svara eller fråga om han visste vad jag skulle göra, men kan nog göra det när jag lämnar yxan igen.

Jag tog upp yxan i ett stadigt grepp och insåg att jag var tvungen till att börja träna istället för att äta massor skräpmat för den var rätt tung. Yxan vilade på min högra axel innan jag smällde med all kraft jag hade mot motorhuven. Det kändes bra, ilskan gick över till hårdhet så slagen blev hårdare mot bilplåten. Slagen blev fler och fler och nu var alla fönsterruterna krossade förutom de längas bak och hela bilplåten var full med stora håll. Jag fick upp bilden på Selena och Justin i huvudet och tänkte på vad dom hade gjort och min ilska tog över så jag smällde det hårdaste jag kunde mot bildörren så yxan fastnade. Allt kändes så bra, att få ta ut sin ilska någon stans. Har hittat en positiv sak i denna jävla stan och tusentals problem. Men när jag tog ut min ilska kändes det bara som det var jag och yxan. Jag kunde göra vad jag än ville och ingen brydde sig om det.

''Haft en tuff dag?'' Jag hoppade till för märkte inte att någon hade stått bakom mig och där var den mannen igen. Hade han inte massor utav jobb eller vadå?
''Snarare en tuff vecka'' svarade jag och suckade på slutet. Hade blivit ganska trött över att ta i allt jag kunde i varje slag. Var inte alls jobbigt när jag höll på men nu när jag väl slutade så blev jag helt andfådd och började tänka ännu mer på att börja träna nu.
''Hur visste du ens vad jag ville göra med bilen? Jag berättade ju inte ens för dig vad jag ville'' frågade jag honom och skrattade lite lätt på slutet. Först såg de ut som om han skulle slänga ut mig här ifrån när jag bara såg han innan med sin öl, men han är tydligen riktigt snäll och trevlig.
''Alla känner alla i denna byn! Sen kände jag inte igen dig så misstänkte att du var ny här tänkte jag plus att du såg väldigt sur och irriterad ut så sen när du frågade om jag hade en yxa visste jag precis vad du ville göra. Ta ut din ilska på något som ändå ska gå mer i sönder senare'' sa han och gick fram till bilen. Eller de en gång var en bil och kollade på mina slag. ''Fått till riktigt fina slag'' fortsatte han och drog fingret längs plåten.
''Hahha tack antar jag'' svarade jag tillbaka och gick fram till han och kollade mot yxan som fortfarande satt fast i bildörren. ''Men måste dra nu, kanske kommer någon annan dag och hjälper dig med bilarna om de är okej? Haha'' sa jag och kollade mot honom.
''Jodå helt okej, kan bli lite ensamt här ibland ju'' svarade han tillbaks innan jag började gå ut från bilskroten.


När jag kom hem drog jag av mig skorna och började gå upp för trappan. Ethan satt fortfarande i vardagsrummet och gjorde ingenting, inte ens teven var igång.
'' Melaine vill du komma ner tack?'' Oh shit, nu kommer väl dummen att snacka med han. Jag vände mig om och gick ner för trappan och in i vardagsrummet och satte mig i soffan och drog mina in till mig och kollade mot Eftan. Vad var det nu han ville? Kunde fortfarande inte tyda hans ansikte. Det som det värsta var.


Nu har ni inte fått ett kapitel på några dagar, så hoppas ni gillar det nu. Men har haft fullt upp men jobb, familj och vänner. Så ska nog bara klura ut vad som kommer hända i nästa kapitel, några förslag?
Sofia

First step 2 forever - Kapitel 17

Rummet var stort och det var en fond vägg som var helt rosa. Jag la väskorna bredvid dörren och gick runt i rummet för att titta lite närmare på saker och ting. Jag gick in genom en dörr och bakom den dörren gömde sig en walk in closet. Med öppen mun gick jag in i den och det konstiga var att det redan fanns kläder på galgarna. Men nästan hälften av kläderna var rosa. Jag gick ut ur rummmet och börja packa upp mina saker som fanns i väskorna. Tillslut drog ja upp ett kort som jag Chaz, Ryan och Justin tog när vi var 13. Jag log av tanken. Allt var så  bra då. Jag ställde det kortet och ett kort på mig och mamma vid nattduksbordet.
Tillslut var jag färdig med allt och jag la mig utpustat på den stora sängen. Jag kolla på den stora posten av Justin som hängde framför sängen. Jag log men en tår rann ändå ner för kinden. Jag saknar mitt gamla liv...



Jag vaknade ut av solen som sken rakt in i rummet och mot sängen som jag låg i. Jag hade tydligen glömt att dra för de svarta gardinerna. När jag vaknade visste jag inte var jag var. Jag såg den rosa väggen framför mig och då fick jag en återblick av gårdagen. Allt hade gått så snabbt på bara en dag. Flytta från Stantford och till Essa. Jag bodde fortfarande i Ontario men ändå långt hemifrån. En hel sommar står framför mig i denna usla lilla by som här nästan inte finns någonting i värkar det som. Till och med här är det mindre än Stantford, hur kan de ens vara möligt? Jag satte mig upp i sängen och sträckte på mig för att piggna till, för de är väl lika bra att gå upp nu när jag är vaken.

Jag gick mot min lilla spegel och satte upp håret i en stor boll högt upp på huvudet och gick ner för trappan och ner i köket.

''Godmorgon Melaine'' sa Ethan medan han satt vid köksbordet med kaffet i handen och blicken ner mot tidningen som log på bordet framför han.
''God och god morgon, men godmorgon Ethan'' svarade jag tillbaka surt och öppna kylskåpet för att se vad de fanns och äta. Här fanns ju allt – Skinka, ost, leverpastej, jordnötssmör, marmelad, korv. Ja nästan allt man kunde ha på sin macka. Jag drog ut jordnötssmöret och mjölkpacket.
''Så illa är de inte att flytta hit då. Du kan kalla mig pappa om du vill, vet du ändå?'' sa Ethan och släppte blicken från tidningen och mot mig. Jag hörde på rösten att han ville lära känna mig efter alla år men ändå ville han att jag inte skulle vara här.
''Nej, jag ville inte lämna mitt liv med alla mina vänner och minne i Stantford och sen flytta till någon jag knappt känner'' sa jag surt och började leta efter bordet.
''Jag är faktiskt din pappa'' sa han irriterat och hade fortfarande blicken på mig. ''Och du kommer få nya vänner'' lade han till och rösten lått lite lugnare nu.
''En pappa lämnar inte en fru och hans dotter utan och säga något och skaffar en ny familj utan att säga något. En pappa som verkligen älskar sin familj tar kontakten mer en och ringer, men nej de gjorde inte du. SÅ DU ÄR INTE EN PAPPA FÖR MIG!'' Skrek jag ut tillslut. Jag kände inte alls för att vara nära han så jag sprang upp för trappan och tog min mobil och smsade ett snabbt sms till Ryan.

Hur mycket vill du ha för att hämta mig? Ingen förstår mig här.

Sen slängde jag mobilen i sängen och drog av mig min pyjamas och drog på mig mina svarta favorit jeans med mitt ljusblåa pösiga linne plus lite smycken. Jag drog ut snodden ur håret och började kamma ut håret och gillade mina lockar för en gångs skull. Annars han jag alltid plattången i högsta hugg.

Jag tog fram lite pengar och la de i fickan och tog tag i min mobil. Hade inte fått något svar av Ryan än, hoppas han bara hade sätt mitt sms. Gick ner för trappan och mot ytterdörren för att få tag i min vita tygjacka och mina converse. Jag kollade runt om snabbt i huset innan jag drog ner handtaget och där satt Ethan i vardagsrummet och kollade mot mig. Jag kunde inte tyda hans ansiktsuttryck om han var arg, glad eller ledsen.


Kort kapitel, men kände för att lägga upp det nu ist för imorgon. Gillar ni det? vill ha kritrik, bra eller dåligt? några idéer. De är bara till att kommentera ! Puss Sofia
Kanske lite stavfel, men har inte läst igenom det för är ganska trött.

Det blev fel!

Sorry men länkningen till  min nya blogg blev fel tryck HÄR istället!


Sara slutar!

Hejsan. Det är jag (Sara) här. Tyvärr har jag bestämt att sluta skriva på denna blogg. Jag har börjat på en egen. Inte pågrund av Wilma och Sofia utan bara för att jag ville skriva själv. Jag har inte fått nån design till den nya bloggen men det kommer. Klicka HÄR  för att komma dit!

Svar på tal!



Svar: Om du tycker det är overkligt kan du prova själv att skriva en novell. Här verkar det som om jag skriver dåligast. Det är faktsikt svårt att skriva noveller och sånt kan hända i fantasin. Du kanske inte har vart med om precis det men andra har kanske det!
:D // Sara

First step 2 forever- Kapitel 16

''Vi är framme nu, vid ditt nya hem'' sa Jessica och öppnade bildörren och gick ut. Jag satt kvar i framsättet och ville inte gå ut. Jag kollade ut genom fönster rutan och där kom Jessica och öppnade bildörren.
Efter långt om långe tjatande om att jag skulle ut ur bilen knäppa jag motvilligt upp säkerhetsbältet och klev ut ur bilen och framför mig stod det en äldre man, troligtvis min pappa.

(Sorry men man kunde inte ladda upp bilder )

"Melaine" Sa han glatt. Jag titta argt på han.
"Hej" Sa jag dystert och sucka. Jag gick runt han och gick till bagage luckan och drog ut väskorna. Den blåa väskanb landa med en dunk mot marken. Jag sucka en än gång och drog upp väskan men tyvärr så tog min såkallade pappa väskan. Jag drog ut den ur hans hand och börja gå mot det stora dystra huset. "Pappan där" öppna dörren och jag gick in argt in.
"Kan jag bara få fråga dig en sak?" Fråga jag.
"Ja visst" Sa han förvånat.¨
"Varför lämna du mig och mamma bara sådär och nu helt plötsligt vill du ha tillbaks mig?" Han titta konstigt på mig."Asså jag är inte din..." Han hann inte säga mer förns jag avbröt han.
"Du är helt omöjlig" Jag vände mig om med en snurr och där stod en man som var kanske i 50 års åldern och en tjej som sg ut att vara runt 14.
"Hej Melaine det är jag som är Ethan din pappa" Sa han lite surt men samtidigt glatt. Jag vände mig om igen och mannen jag trodde var min pappa nicka.
"Jaha" Sa jag surt." Och detta är din syster Emma" Fortsatte han efter en stund. Hon titta drygt på mig medans jag drog av mig skorna.
"Mr. Anderson gå härifrån så att jag får vara ensam med min dotter" Sa Ethan. Ja jag vill kalla han Ethan jag kommer verkligen inte kalla han pappa inte efter allt som hänt. Mr.anderson som var mannen bakom mig gick artigt uppför trappan. Kom här mina döttrar sa Ethan och putta in oss i vardágsrummet. Jag titta riktigt surt på han medans han satte sig bredvid oss i soffan.
"Jag vill ha ett svar" Sá jag och luta mig fram.
"För vad?" Sa Emma surt.
"Jag pratar inte med dig! Jag pratar med Ethan"
"Kalla han pappa han är ju trots allt din pappa"  Precis som jag trodde en jobbig lillasyster.
"Nej inte efter allt som hänt"
"Efter vad" ¨
"Det behöver inte du veta"
"Men nu är ni tysta. Och Melaine nu ska du inte vara så otrevlig mot din lillasyster"
"Lillasyster? Trevlig" Skrek jag. Jag gick genast till hallen och drog på mig skorna och gick ut ur huset men inte ens Ethan gick efter mig. Jag drog upp mobilen ur fickan och slog in Chaz nummer.

"Hel Mel! Hur är det där borta?" Fråga han lite ledset men glatt.
"Det suger snälla kom och hämta mig jag klarar inte av detta" Snyfta jag fram.
"Melaine förlåt men jag kan inte" Jag tryckte på den röda knappen och satte mig ner på en sten med händerna i ansiktet.
"Snälla gud hjälp mig" Sa jag tyst och lät en tår rinna ner på min kind. Jag lyfte upp mitt huvud och framför mig stod en tjej med långt blont hår. Hon satte sig ner på stenen bredvid mig.
"Jag heter  " Sa hon med en liten ledsen röst. Jag svara inte utan titta bara på henne.
"Vad har hänt" Fråga hon sedan. Jag skaka bara på huvudet och ställde mig upp och börja gå igen."Du jag menar inget illa" Skrek hon efter mig men jag brydde mig inte utan fortsatte gå. Jag drog handen genom håret medans jag gick genom en djup skog. Min mobil ringde igen och på displayen stod det Chaz. Jag tryckte på grön lur och svara med ett hej.
"Du asså jag vill ju hämta dig..." Sa han ledset.
"Jag vet förlåt för att jag la på det var inte meningen!"
"Melaine var är du?"
"Varför vill du veta det?"
"För att jag vet att om du försöker en gång till kommer det går bra"
"jag kommer inte gå tillbaks till det dårhuset" Sa jag irriterat.
"Jag vet men kan du inte prova? För min skull?"
"Jaja" Sa jag envist.
"Bra men kom ihåg att ringa och smsa varje dag"
"Jadå"
"Vi syns då"
"Hmm men tack Chaz du är bäst" Jag kände på mig att habn log men sen avbröts samtalet. Jag la ner mobilen i fickan och börja gå tillbaks.
Jag kom igenom dörren och genast poppa Emmas huvud fram från köket.
"Hej" Sa hon lite besviket. Jag tog mina väskor i handen och gick in i köket där Ethan och en kvinna satt.
"Var är mitt rum"
"första dörren åt vänster" Sa Ethan utan nån förvåning alls. Jag tog mig uppför trappan och gick in i rummet. Rummet var stort och det var en fond vägg som var helt rosa. Jag la väskorna bredvid dörren och gick runt i rummet för att titta lite närmare på saker och ting. Jag gick in genom en dörr och bakom den dörren gömde sig en walk in closet. Med öppen mun gick jag in i den och det konstiga var att det redan fanns kläder på galgarna. Men nästan hälften av kläderna var rosa. Jag gick ut ur rummmet och börja packa upp mina saker som fanns i väskorna. Tillslut drog ja upp ett kort som jag Chaz, Ryan och Justin tog när vi var 13. Jag log av tanken. Allt var så  bra då. Jag ställde det kortet och ett kort på mig och mamma vid nattduksbordet.

Tillslut var jag färdig med allt och jag la mig utpustat på den stora sängen. Jag kolla på den stora posten av Justin som hängde framför sängen. Jag log men en tår rann ändå ner för kinden. Jag saknar mitt gamla liv...

Sorry för kort del men vi har gäster! Hoppas den var bra. Vet att jag inte skriver lika bra som Wilma och Sofia dårå men jaja! KOMMENTERA :D LOVE U GUYS!// Sara!

First step 2 forever - Kapitel 15

Vi sa ingenting mer till varandra under frukosten för ingen av oss ville snacka om det. Chaz och jag bestämde att vi skulle träffa Ryan så vi skulle ta vara på tiden så mycket som möjligt. Vi bestämde oss att vi skulle träffas i parken. Jag gjorde mig snabbt ordning och tog på ett vanligt vit linne till mina favorit shorts med nitar. Jag plattade håret snabbt och orkade inte sminka mig så gick in om till Chaz rum om väntade på att han skulle bli kvar. Jag knackade lätt på hans dörr och öppnade dörren där efter, han satt vid datorn och var inne på twitter. Han hade tydligen varit klar ett bra tag så han väntade bara på mig. ''Redo att gå?'' frågade jag och han bara nickade och log med hela huvudet och sen gick vi till parken tillsammans för att möta Ryan och berätta den hemska nyheten för honom....



Jag och Chaz gick sidan om varandra och skrattade och allt kändes så bra. Vi var inne i parken och letade efter Ryan, men vi letade inte så mycket, vi fjantade mest. Vi gick runt och skrattade som vi hade druckit och folk gav oss blickar men vi brydde inte oss alls om den saken och där såg jag Ryan sitta på en bäck och var helt inne i sin mobil.

''RYAAAAN!!'' Skrek Chaz över hela parken och vi sprang och gömde oss bakom ett stort träd som tänkte oss båda. Vi kollade lite försiktigt åt Ryans håll och där satt han som ett frågetecken och klickade sig i sitt korta blond hår. Just där brast både mitt och Chaz skratt ut och vi la oss på gräset och skrattade. När jag tittade upp mot himlen så såg jag Ryan huvud bara några centimeter från mitt och jag skrek till för jag var inte beredd att han skulle vara där. Då började jag skratta mer än vad jag gjorde förut och fick till och med ont i magen över allt skratt. Jag försökt resa mig upp men de gick inte så bra. Chaz skrattade lika mycket som jag och Ryan tittade mest förvirrande mot oss och undrade säkert vad vi hade gjort innan.

''Mår ni bra egentligen?'' frågade Ryan och höjde sitt högra ögonbryn lite högra än det vänstra.
''Vi mår alltid bra'' svarade Chaz och bestämt precis som ingenting hade hänt. Vi log fortfarande kvar på gräset och jag kände inte för att gå upp i heller.
''Det tvivlar jag på'' sa Ryan och skrattade och sträckte fram sin hand mot mig för att hjälpa mig upp, men jag tog inte tag i den.
''Nej jag vill inte upp, jag tänker ligga kvar här'' sa jag och Ryan ryckte på axlarna och la sig med på gräset med händerna bakom huvudet och kollade upp mot den blåa himlen.
''Så vad händer annars då?'' frågade Ryan och då började jag tänka på flytten. Hur ska jag kunna berätta det för Ryan, min bästavän. Jag satte mig upp i gräset och suckade högt och han såg att det var något som var fel så han satte sig med upp och kollade bekymrat på mig. Chaz visste vad allt handlade om, men han satte sig med och kollade bara rakt ner i gräset.
''Asså det är så att...jag får inte bo kvar hos Chaz mer'' sa jag med ledsen röst och kollade ner mot mina skor.
''Men bo hos mig då? De är helt klart du kan bo hos mig'' sa Ryan glatt. Men han visste inte vad de hela handlade om. Jag hade knappt berättat början och allt kändes så fel. Hade en stor klump i halsen som inte ville bort fast hur mycket jag svalde.
''Asså de är inte så...Jag måste bo hos någon av mina släckningar. Så jag ska flytta till min pappa'' sa jag och kollade på Ryan. Han ansiktsuttryck ändrades precis som Annies hade gjort. Från glatt till sorgset väldigt snabbt.
''Var bor han då?'' frågade han och flyttade blicken från mig till Chaz och sen tillbaka till mig.
''Tjugo mil här ifrån'' svarade Chaz snabbt innan jag ens han öppna min mun. Jag såg på Ryan att han blev inte direkt gladare när han hörde hur långt det var här ifrån, undra hur han kommer att ta det när jag säger att jag sticker om två dagar.

För någon minut sen var vi hur glada som helst och skrattade för livet och nu sitter vi och är helt ledsna över att jag ska åka.
Vi satt där i några minuter utan att säga någonting till varandra, möttes varandra blickar och kollade bort igen. Varför just jag? Varför just min familj? Varför just nu? Hade så många frågor surande i mitt huvud men hade inte något svar till någon av dom. Känns just nu att jag bara förstör för alla jag möter i mitt liv.

''När åker du då?'' jag kollade upp och mötes utan Ryans blick. Jag ville verkligen inte svara på det, men var tvungen.
''Om två dagar'' svarade jag kort och kollade ner mot mina skor igen. Jag drog mina ben intill mig och la armarna runt om och kollade neråt. Jag satt som en liten boll. Då kände hur både Chaz och Ryan kramade om mig från var sitt håll.
''Det kommer ordna sig, men vi kommer sakna dig din lilla mupp'' sa Ryan. Han ord gjorde min lite glad, fick ett litet leende på läpparna men ingen såg det för jag kollade ner. Mitt leende försvann ändå lika snabbt igen. 
 

Kära dagbok! Sitter i bilen med Jessica mot min pappas hus, där han bor med sin nya familj. Jag har tydligen en lilla syster, har alltid velat ha bror. Men nej jag har en syster istället, bara att hon inte är äckligt störig.
Allt har varit så svårt att lämna Stanford och speciellt när jag skulle lämna Ryan och Chaz. Mina gulliga storebröder, fast jag är äldre än båda två. Men dom tycker jag är så liten så. Tårarna rann ner för min kind och kommer aldrig att glömma dom! Vi lovade varandra att vad som än händer ska vi inte skiljas åt bara för jag har flyttat. Vi lovade med varandra att vi ska snacka med varandra varje dag, så vi inte missar något. Så nu har jag lämnat mitt hem, mina vänner, mina minnen...så kallat allt har jag lämnat och nu ska jag börja om på nytt.
Min pappa som lämnade mig när jag var liten och har inte snackat med sen dess, ska jag nu bo hos. Allt känns så fel! Jag ville inte att han skulle hämta mig här för då skulle vi suttit i bilen och inte ha något att säga till varandra. Nästan precis som det är nu, mellan Jessica och mig. Hon försöker starta en konversion men känner inte för att snacka med någon. Vill att allt ska vara som vanligt då jag bodde hemma med mamma och Steven i vårt hus. Bara att vi spolade tillbaka ett år i tiden, då livet var som bäst.


Jag stängde boken och la ner pennan och min svarta dagbok ner i min väska som jag hade framför mina fötter. Jag plockade upp min ipod och stoppade in hörlurarna i öronen och lutade mig mot fönster och somnade strax efter.
Jag vaknade att någon skakade på mig och det var Jessica. Jag drog ut hörlurarna som fortfarande spelade musik ur öronen och kollade mot henne.
''Vi är framme nu, vid ditt nya hem'' sa Jessica och öppnade bildörren och gick ut. Jag satt kvar i framsättet och ville inte gå ut. Jag kollade ut genom fönster rutan och där kom Jessica och öppnade bildörren.
Efter långt om långe tjatande om att jag skulle ut ur bilen knäppa jag motvilligt upp säkerhetsbältet och klev ut ur bilen och framför mig stod det en äldre man, troligtvis min pappa.




Nu har ni fått ett till kapitel från mig, Sofia. Var på hugget igår kväll, riktigt sugen på att skriva då. Men nu vill vi ha små söta kommentarer från er! Så mer kommentarer så snabbare kommer det nyare kapitel.
Men hinner inte skriva mer nu, för nu ska jag sticka och jobba, så puss på er!

Nu har jag fått hjälp!

Hej bloggläsare! Nu har jag fått hjälp av Sofia som då också kommer skriva här. Tyvärr kommer jag vara borta hela dan idag men såklart kommer jag skriva på kvällen (om jag hinner) förlåt men vi har fått ett nytt landställe och det måste besiktas och bla bla bla bla! :D // Sara

First step 2 forever - Kapitel 14

"Melaine jag måste dra nu" 
"Va? Ska du bara åka hit och sen dra?"
"Nej det är inte så men jag åkte hit för att berätta mina känslor för dig" 
"Tack för allt Justin" Han log. Jag luta mig fram och krama han och sen gav jag han också en puss på kinden. Jag såg hur han blev lite generad. 
"Hör av dig?" Sa han och jag nicka. Han gick med blicken ner i golvet igenom dörren sen var han borta igen!



 Nästa morgon vaknade jag av att min mobil ringde. Jag kollade snabbt på vem det var som ringde men det stod bara skyddat nummer. Jag klickade på den gröna luren och svarade ''Melaine''. ''Hej Melaine, mitt namn är Jessica Alvord och jag ringer om att vi har hittat en släkting som du kan bo hos.'' Det var just det jag inte behövde veta just nu, vill bara bo kvar hos Chaz. Han är ju den bästavännen man kan önska sig, och han är som en bror för mig nu. Och hans mamma är bara helt underbar, bryr sig om mig och vill ändå bara mitt bästa. Jag sa ingenting innan Jessica fortsatte ''Jo, din pappa som du inte har haft kontakt med på flera år. Du ska bo hos honom.'' Sa verkligen den kvinnan i telefonen att jag ska bo hos min pappa? Det kan inte vara sant, han är ju inte ens som en pappa för mig. Steven var som en pappa för mig, för jag bodde med han innan han lämnade mamma. ''Men han lämnade ju mig och mamma'' sa jag med en sorgsen röst. Egentligen var jag arg, för ville bo kvar här. Men inser själv att jag inte kan bo kvar här för evigt hos Chaz. När pappa lämnade mamma och mig när jag var liten så bara han stack utan att säga något. Jag fick ett kort varje år när jag fyllde år men stängde dom varje gång när jag såg vem det var ifrån. ''Men din pappa låter dig bo hos han och hans nya familj. Dom bor bara tjugo mil från Standford.'' Bara tjugo mil, är den kvinnan dum i huvudet. Jag kommer inte flytta tjugo mil ifrån mina bästa vänner. Standford är mitt hem och kommer alltid göra och bara för en kvinna ringer att de har hittat ett hem hos mig tjugo mil här ifrån så kommer jag inte flytta.
Samtalet varade en stund och Jessica kom fram till att hon själv personligen skulle hämta mig om två dagar för att köra mig till pappa. Två dagar tyckte jag var för lite att säga förväll till en hel stad. Jag satt kvar i sängen och Chaz kom in genom dörren. ''Hörde du var vaken, vem snackade du med?''. Han lätt trött precis som om att jag hade väckt han när jag snackade med Jessica. ''Någon som hette Jessica ringde mig och sa att jag ska bo hos min pappa som jag inte har träffats sen jag var liten, och hon kommer och hämtar mig om två dagar'' sa jag med en sorgsen röst och kollade på Chaz djup in i ögonen. Såg på han att hans ögon började glittra smått av tårar och att han svalde dom. Jag fortsatte ''Så jag kommer bara bo här två dagar med er sen flyttar jag tjugo mil här ifrån''. Precis när jag sa det såg jag hur Chaz mun öppnades av förvånadhet och nästan skrek ut ''tjugo mil, skämtar du med mig?''
Vi satt där nästan i en hel timme och snackade om att jag ska flytta och hur tomt det skulle vara i huset enligt honom själv. Chaz fick mig att le när han sa att under varje lov skulle jag få bo hos honom igen för då var jag ledig från skolan och nu i sommar skulle jag hälsa på många gången. Jag fick inte säga så mycket, var mest glad över att han erbjöd mig att bo här. Men hur skulle de gå när jag skulle lämna hela mitt liv i Standford och börja på ett nytt?
Vi gick ner till för att äta frukost och där stod Annie och gjorde pannkakor.
''Sugen på lite pannkakor? Ny lagade'' sa Annie när hon la upp dom på en talrik och satte dom i mitten på köksbordet. Både jag och Chaz nickade i takt och Annie började skratta lite lätt. Hon gillade när vi nickade samtidigt för vi gjorde det alltid i samma takt. Satte mig sidan om Chaz och Annie satt framför mig. Vi satt och åt i tystnad, det var ingen pinsam tystnad men vi hade inte så mycket att säga till varandra. ''Har du fått reda på något var du ska bo sen?'' avbröt Annie tystnaden och kollade på mig med sina bruna ögon. Chaz hade definitivt fått hans ögon från sin mamma. Jag suckade och sa ''Ja...någon ringde i morse att jag ska bo hos min pappa och hans nya familj''. Jag suckade ännu en gång och började dela min pannkaka. ''Men de var ju trevligt att höra att du ska få bo hos din pappa, men vi kommer att sakna dig där hemma. Men du är mer än välkommen att bo här'' sa Annie men hos visste inte om hela berättelsen om att pappa lämnade mig och mamma när jag var liten utan att säga något. Men orkade inte berätta hela historian så svarade bara ''Jo tack de värmer, men jag har inte träffat min pappa sen jag var liten och han bor tjugo mil här ifrån. Plus att jag åker om två dagar''. Jag såg på Annie att hennes leende försvann direkt när jag sa att jag skulle åka om två dagar. Förstod på henne då att hon verkligen skulle tycka att de skulle bli tomt i huset när det bara skulle bli hon och Chaz igen. Chaz pappa är tydligen militär och kommer och hälsar på ibland när han har tid.
Vi sa ingenting mer till varandra under frukosten för ingen av oss ville snacka om det. Chaz och jag bestämde att vi skulle träffa Ryan så vi skulle ta vara på tiden så mycket som möjligt. Vi bestämde oss att vi skulle träffas i parken. Jag gjorde mig snabbt ordning och tog på ett vanligt vit linne till mina favorit shorts med nitar. Jag plattade håret snabbt och orkade inte sminka mig så gick in om till Chaz rum om väntade på att han skulle bli kvar. Jag knackade lätt på hans dörr och öppnade dörren där efter, han satt vid datorn och var inne på twitter. Han hade tydligen varit klar ett bra tag så han väntade bara på mig. ''Redo att gå?'' frågade jag och han bara nickade och log med hela huvudet och sen gick vi till parken tillsammans för att möta Ryan och berätta den hemska nyheten för honom....

Jag, Sofia som har skrivit detta kapitlet. Mitt första så i hope u like it!! Jag kanske skriver en del till ikväll eller något annars får ni något imorgon av kanske både mig och Sara. Men kommentera och säg vad ni tycker ! Kram

First step 2 forever- Kapitel 13

"Varför måste allt hända mig?" Fortsatte jag. Han skaka på huvudet och släppte mig. Han torka bort en tår från min kind.
"Vi här för dig okej" Jag nicka.
"Kan jag få vara lite ifred" Han nicka och gick ut ur rummet och jag satte mig bekvämt i sängen och stirra bara rakt in i väggen. Varför jag?


Jag torka bort tåren från min kind men ännu en tår rulla ner. Jag ställde mig upp och gick in i badrummet för att ta bort sminket som för det mesta log på kinderna. Jag kolla mig i spegeln. En clown såg jag i min spegelbild. Jag torka bort allt smink sen gick jag ut till rummet igen och där satt Chaz. Jag satte mig på sängen bredvid han och sucka.
"Kan vi byta liv?" Sa jag och han skratta. Han svara inte utan tog min hand och titta in i mina ögon.
"Det kommer bli bra!"
"Vi får väl hoppas det" Han ställde sig upp och hjälpte mig upp från sängen.
"Nu går vi och äter" Jag nicka och vi gcik ner till köket för att äta. På bordet stod det framdukat med coca cola och spaghetti och köttfärssås.
"Yummi" Sa jag och satte mig mittemot Chaz och börja äta. Jag titta på Chaz då och då som fyllde tallriken med överdrivet mycket ketchup. Jag skratta tyst så att han inte skulle höra det.

"Tack för maten" Sa jag och klappa min mage på skoj. Vi ställde in tallrikarna i diskmaskinen. Jag gick in i vardagsrummet och satte mig i fåtöljen. Jag såg ett foto på Justin och Chaz som stod bredvid tvn och jag försökte hålla in tårarna. Jag gissar väl på att jag är kär i Justin.
"
Jag ska bara ringa ett sámtal" Sa Chaz och jag nicka. Han gick iväg med telefonen och jag hörde hur han viska mitt namn ett antal gånger. Han kom tillbaks med ett stort smile i ansiktet.
"Varför är du så glad?" Sa jag och skratta. Han ryckte på axlarna.
"Kom igen berätta?"
"Nej men inget jag bara ler lite"
"Nej du ljuger jag ser det!"
"Det gör jag inte alls! Och varför tror du det?"
"Du är ju helt röd i ansiktet dummer"
"VAH är jag?" Sa han förvånat och jag nicka. "Men jag ljuger iallafall inte lovar" Fortsatte han Jag ryckte på axlarna jag med och satte på tvn men blicken var hela tiden på fotot.
"Varför tittar du på fotot hela tiden" Sa Chaz medans han zappa mella kanalerna.
"Det gör jag inte!"
"Nu är det du som ljuger."
"Jaja men jag erkänner iallafall"
"Men jag ljög inte" Sa han envist.
"Om du säger det så....."  Vi fortsatte titta på Jersey shore med favorit program.


"Hejsan ungar" Sa nån och kom igenom dörren till huset. Våra blickar vändes bakåt och där stod Annie med sina höga stövlar och sin kappa fast det var mitt i sommaren eller början av sommaren då. Hon drog av sig ytterkläderna och gick in i vardagsrummet.
"Men Melaine har du gråtit?" Fråga hon och strykte sin hand över min hjässa. Jag svalde hårt och nicka.
"Men vad har hänt?"
"Inget speciellt "
"nu ljuger hon" Sa Chaz skämtsamt.
"Chaz låt henne prata" Sa Annie strängt och Chaz sucka.
"Chaz har rätt det har hänt nåt"
"Nå vad har hänt?"
"Nej men det är allt med mamma och det " Sa jag tyst.
"Men gumman vi ska försöka klara oss igenom detta." Jag nicka. "Men har ni ätit ¨nåt eller?" Fortsatte hon. Vi båda nicka samtidigt och hon skratta.
"Perfekt" Sa hon sedan. Hon gick in i köket och börja göra nåt.
"Kan vi inte göra nåt annat" Sa jag efter en stund.
"Som vad?"
"Men typ bjuda över Chaz." Han mumla nåt och jag sucka. Jag sprang upp på mitt rum och titta igenom det jag hade köpt. En väska log i en kasse sen var det 5 t-shirts 2 linnen och ett par jeans och jeans shorts. Jag la in allt i gadroben där restn av kläderna jag hade med mig hängde. Helt plötsligt knacka nån på min dörr. Jag sprang med mobilen i handen mot dörren och öppna den mjukt.

Jag möttes av ett par gyllen bruna ögon. Justin.
"Hej" Sa han mjukt och titta in i mina ögon. "Jag skulle behöva prata med dig. Vill du gå på en promenad?" Fortsatte han sedan. Jag nicka och det pirra glatt till i magen. Han tog min hand och jag såg hur Kenny gick efter oss och försökte hålla borta alla paparazzis och lyckligt vis klara han det. Vi gick längst vattnet på stranden och allt var tyst och skönt.
"Jo Chaz sa att du var ledsen för mig men han visste inte varför! Kan du berätta!"
"Du kommer bara skratta"
"Nej verkligen inte" Han stanna till.
"Okej men jag tror att jag har känslor för dig" Sa jag och titta ner i marken. Justin tog sitt finger på min haka och tog upp mitt huvud. Han titta in i mian ögon och jag log nervöst.
"Melaine jag har haft känslor för dig sen du börja i vår skola!" Sa han och jag log stort men det försvann genast.
"Varför kysste du då Selena Gomez?" Fråga jag och kände hur en tår rann ner för min kind.
"Det hände bara det var hon som kysste mig! Jag ville inte men jag visste inte ens att du ville ha med mig och göra!" Jag nicka.
"Men varför skulle du vara kär i mig?"
"Jo för att du är vacker snäll och du är  annorlunda fast på ett bra sätt" Jag log och jag kände hur våra läppar närmades. Helt plötsligt var hans läppar mot mina men jag drog mig genast ur och sprang därifrån.

Jag kom igenom dörren och sprang upp på mitt rum ochg stängde i min dörr med ett dunk. Jag la mig i sängen med huvudet ner borrat i kudden.
Var inte det här jag ville? Varför sprang jag iväg? Är jag dum eller?
Dörren öppnades och in kom killen jag nyss kysste.
"Förlåt" Sa han och satte sig på sängkanten. 
"Det är lungt men jag tycker bara att det har gått lite snabbt" 
"Jag fattar. Men jag vill bara att du ska veta att jag ´har känslor för dig" Sa han lite besviket.
"Förlåt Justin...."
"Det är lungt"
"nej jag hör att du är besviken"
"Nej det är lungt" Sa han. Han börjde sig fram och gav mig en puss ¨på kinden. 
"Melaine jag måste dra nu" 
"Va? Ska du bara åka hit och sen dra?"
"Nej det är inte så men jag åkte hit för att berätta mina känslor för dig" 
"Tack för allt Justin" Han log. Jag luta mig fram och krama han och sen gav jag han också en puss på kinden. Jag såg hur han blev lite generad. 
"Hör av dig?" Sa han och jag nicka. Han gick med blicken ner i golvet igenom dörren sen var han borta igen!

Så där fick ni en del. Ni kommer förmodligt vis få en ny del för det är en tjej som heter Sofia som kanske kommer bli en liten gästbloggare så då kommer ni få två kapitel om dagen! Ett av mig och en av Sofia skönt va? :D Men hon kommer vara kvar tills Wilma kommer tillbaks! Var delen bra? Och såklart kommer Justin och Melaine kyssas nån gång till men vi ville inte att det skulle gå för snabbt i novellen så de är inte riktigt ihop än..... KOMMENTERA! :D //Sara 

Förlåt!

Hej förlåt för att ni inte fått ett kapitel börjar på ett NU! :D

SÖKER GÄST BLOGGARE!

Hej Sara här! Jag har inte lust att skriva ett just nu för jag känner att jag har så mycket press på mig! Jag har en hundvalp som jag måste hålla koll på hela tiden jag har denna blogg och en till blogg att sköta om sen känner jag att jag nästan måste skriva. Jag är ju den enda som skriver just nu för Wilma kan inte och det enda jag hinner skriva är typ inget. Och när jag har tid så känner jag mig bara tvingad medans jag vill göra nåt annat- Jag måste bestämma mig. Antingen slutar jag här eller så slutar jag med att blogga helt! HJÄLP!


Ps: Jag skulle verkligen behöva en gästbloggare! Så om nån kan skicka ett mejl till biebernoveller@live.se och skriv en liten kort berättelse och lite om dig själv. Skicka gärna med en bild

//Sara

Hej! Jag vill bara säga att det kommer bli ett inlägg på dagen förhoppningsvis för att det är sommar plus att jag inte är den enda som skriver här så ni kan inte klaga! Tack för alla söta kommentarer! //Sara

First step 2 forever- Kapitel 12

Jag skratta varje gång ett skämt kom fram i programmet och Chaz flytta sig närmare mig och tog armen runt mig men än en gång flsha mammas bild upp i mitt huvud. Jga satte handen å pannan och utbrast ett litet aj.
"Mår dü bra?" fråga Chaz.
"Bara lite huvudvärk" Ryan ställde sig upp och kom tillbaks med ett glas vatten och en huvudvärks tablett. Jag log mot han och tog huvudvärks tabletten i munnen och svalde den med hjälp av vattnet.



Jag satte glaset på bordet med en dunk och vi fortsatte titta på Family guy men det var bara en tanke som gick igenom mitt huvud. Känner jag verkligen nåt för Chaz? Jag titta oroligt på han och han log stort. Jag gav han ett litet leénde men vände blicken sedan på tvn. Oron i magen steg nästan varje sekund jag titta på Chaz. Jag flytta ifrån Chaz lite och ställde mig sedan upp.
"Chaz kan jag få prata med dig" Sa jag med klumpen i magen. Han nicka och gick efter mig in i Annies sovrum. Vi satte oss på sängen.
"Jo angående du vet kyssen" Sa jag och titta ner på mina händer. "Chaz jag tror inte att jag känner så för dig"
"Jag vet"
"Va?"
"Jag visste att du inte kände så för mig förlåt för att jag kysste dig" Sa han och titta in i mina ögon.
"Det är jag som ska äga förlåt"
"Ingen av oss ska säga förlåt" Sa han och sen möttes vi i en kram.
"Du är den bästa vännen man kan ha" Sa jag när jag släppte han. Han log. Vi ställde oss upp och gick tillbaks till vardagsrummet.


Det var dags för middag och vi gick och satte oss på våra platser. Ryan hade gått hem för hans släkt hade kommit. När vi ätit klart satte vi oss i soffan och börja titta på en film som heter honey som är en dans film Min favorit film faktiskt! Jag satte mig skönt i soffan med en kudde i famnen. Jag log när Jessica Alba kom in hon är så cool.

Filmen var lång med såå bra. Tillslut var den slut och jag tog mig upp ur soffan. Jag titta på klockan som långsamt ticka fram. Den långa visaren stanna på tolvan och den lilla på 10. Jag gäspa stort och släppte ner kudden i soffan. Jag titta på Chaz som log och snarka i soffan. Jag skratta och tog en filt och la den runt han sen sprang jag upp till "mitt rum" och gick in och satte på min data som jag hade haft med mig. Bakgrundsbilden lyste fram i mitt ansikte och mamma kom fram igen. Hon mima nåt. Jag skaka på huvudet och hon var borta. Jag såg hur en vattendroppe rulla ner för skärmen och jag torka bort med min hand. Jag öppnade internet och gick in på Facebook. Jag uppdatera min status med en liten ledsen smiles sen stängde jag av datan och gick in i badrummet och fixa mig inför natten.
Jag tryckte in hörlurarna i örona och kröp under mitt tjocka lila täcke. Jag blunda och tillslut somna jag med Never Let you go i örona.


Solen sken igenom fönstrena och jag blinka några få gånger. På golvet log ipoden med en spricka på skärmen.
"Fan" Sa jag högt och ställde mig upp. Jag sprang in i badrummet och tog en snabb dusch sen gick jag till min nu urpackade resväska och tog fram en brun aktig tröja och ett par stuprörs jeans. Jag satte på mig allt och gick in i badrummet igen för att platta håret. Sen tog jag väskan över axeln och sprang ner till köket.
"godmorgon hur mår du idag?" Sa Annie medans hon hällde upp sitt kaffe i en kopp.
"Bättre iallafall! Du?"
"Jadå" Sa hon och log. Jag log tillbaks och satte mig på en stol och bredde mig själv en macka."Så vad händer nu efter allt med mamma?" Fortsatte jag osäkert. Annie satte sig mittemot mig och sucka.
"De håller på att leta upp några släktingar som du kan bo hos du får tyvärr inte bo här!" Jag stelna till. Tänk om de hittar min pappa? Jag nicka osäkert.
"Det kommer nog bli bra" Sa hon och jag intala mig själv med det. Jag tog en tugga på det vita brödet medans jag stirra ner i bordet.
"Godmorgon" Sa Chaz och kom in i rummet med till ruffsat hår. Jag skratta med maten i munnen medans han satte sig bredvid mig. Lukten av nyvaken träffade mig hårt och jag hosta till. De båda titta konstigt på mig. Jag skaka på huvudet och åt upp min frukost. Sen satte jag mig i vardagsrummet och titta på Gossip girls medans Chaz gjorde i ordning sig.
"Så vad ska vi göra" sa Chaz och satte sig med en dunk i soffan.
"Shoppa?"
"Shoppa?" Sa han sarkastiskt. Jag fnös med ett skratt.
"Ja vad trodde du?"
"Jag trodde du var en sån som hata att shoppa?" Jag skaka på huvudet.
"Då känner du mig inte!" Sa jag och drog Chaz ut från soffan och vi gick till bilen som stod ut på parkeingen. Jag satte mig i passagerar sätet och Chaz körde motvilligt iväg. När vi väl var framme i gallerian var blickarna överallt på oss. Det är inget nytt såklart vi känner ju Justin Bieber och de flesta vet det. Vissa tycker att vi är löjliga att vi är kompisar men för det mesta är folk riktigt snälla. Två tjejer gick fram till oss och de skrek lite smått.
"är inte ni Chaz och Melaine?" Fråga de uppspelt.
"Det är vi" Sa jag glatt.
Kan inte vi få ta en bild med er?" Fråga de och vi båda nicka. Vi gav kameran till ena tjejens mamma och vi ställde oss bakom de och posa. De gick iväg och de kom fler och fler människor som ville ha kort och såklart ställde vi upp. Vi gick in på olika affärer från sko affärer till Forever 21. Tillslut skulle vi gå in på den sista affären men precis när vi skulle gå in tryckte en kille upp en tidning i famnen på mig. Jag titta förvånat på han men han flina bara och gick vidare. Jag öppnade en slumpvis sida och såg nåt jag bara inte hade lust att se.
Justin kyssa en annan tjej.....

Jag kände hur en tår försökte komma fram men jag räta på mig. Jag är ju faktiskt inte ihop med han men jag kanske skan säga att jag faktiskt är lite kär i han. Jag kollade på texten under och den gjorde mig bara mer förvånad.

Justin bieber och Selena Gomez såg nyss på en båt och de båda var väldigt intima..... 
Jag slägde ner tidningen i golvet och gick med bestämda steg in i affären och låtsades som vanilgt men jag kunde tyvärr inte skådespela så bra som jag trodde.
"Varför är du så sur?" Fråga Chaz medans jag drog stressat i smyckena som hängde på sina krokar.
"Jag är inte sur jag är glad" Sa jag och tröck fram ett misslyckat léende.
"Jag ser att nåt är fel"
"Nej jag lovar jag är okej" Sa jag och nicka. Han sucka och vi fortsatte att shoppa.


Jag gick surt igenom dörren hem till Chaz och la kassarna på golvet. Jag sprang snabbt upp på rummet och la mig i sängen med huvudet in borrat i kudden. Chaz satte sig på sängkanten.
"Mel vad är fel?" fråga han.
"Allt"
"Och vad är allt?"
"Allt är allt. Mamma har dött jag är tvungen att flytta härifrån och justin"
"Vadå flytta härifrån och vaddå Justin?"
"De letar efter några släktingar till mig och när de väl hittar några flyttar jag. Och det där med Justin  är min ensak" Sa jag och hoppa rakt in hans famn."Jag vill inte" Snyfta jag fram. Jag käde hur en tår fallde ne rpå min axel. Han grät också. "Varför måste allt hända mig?" Fortsatte jag. Han skaka på huvudet och släppte mig. Han torka bort en tår från min kind.
"Vi här för dig okej" Jag nicka.
"Kan jag få vara lite ifred" Han nicka och gick ut ur rummet och jag satte mig bekvämt i sängen och stirra bara rakt in i väggen. Varför jag?

Förlåt för dålig uppdatering men som tidigare inlägget sa så har jag ganska mycket just nu... Men jag hoppas kapitelet ärbra! Och om jag inte får månag kommentarer så kommer det kanske inte bli ett kapitel imorn för det är sååå tråkigt att skriva när det känns som om ingen gillar det! Men jag säger tack för den eller de som kommenterar! Såå KOMMENTERA!!

FREE DESIGN BY
JUSTINBSTORIES