lovestoriiies

Jag och Chaz gick sidan om varandra och skrattade och allt kändes så bra. Vi var inne i parken och letade efter Ryan, men vi letade inte så mycket, vi fjantade mest. Vi gick runt och skrattade som vi hade druckit och folk gav oss blickar men vi brydde inte oss alls om den saken och där såg jag Ryan sitta på en bäck och var helt inne i sin mobil.

''RYAAAAN!!'' Skrek Chaz över hela parken och vi sprang och gömde oss bakom ett stort träd som tänkte oss båda. Vi kollade lite försiktigt åt Ryans håll och där satt han som ett frågetecken och klickade sig i sitt korta blond hår. Just där brast både mitt och Chaz skratt ut och vi la oss på gräset och skrattade. När jag tittade upp mot himlen så såg jag Ryan huvud bara några centimeter från mitt och jag skrek till för jag var inte beredd att han skulle vara där. Då började jag skratta mer än vad jag gjorde förut och fick till och med ont i magen över allt skratt. Jag försökt resa mig upp men de gick inte så bra. Chaz skrattade lika mycket som jag och Ryan tittade mest förvirrande mot oss och undrade säkert vad vi hade gjort innan.

''Mår ni bra egentligen?'' frågade Ryan och höjde sitt högra ögonbryn lite högra än det vänstra.
''Vi mår alltid bra'' svarade Chaz och bestämt precis som ingenting hade hänt. Vi log fortfarande kvar på gräset och jag kände inte för att gå upp i heller.
''Det tvivlar jag på'' sa Ryan och skrattade och sträckte fram sin hand mot mig för att hjälpa mig upp, men jag tog inte tag i den.
''Nej jag vill inte upp, jag tänker ligga kvar här'' sa jag och Ryan ryckte på axlarna och la sig med på gräset med händerna bakom huvudet och kollade upp mot den blåa himlen.
''Så vad händer annars då?'' frågade Ryan och då började jag tänka på flytten. Hur ska jag kunna berätta det för Ryan, min bästavän. Jag satte mig upp i gräset och suckade högt och han såg att det var något som var fel så han satte sig med upp och kollade bekymrat på mig. Chaz visste vad allt handlade om, men han satte sig med och kollade bara rakt ner i gräset.
''Asså det är så att...jag får inte bo kvar hos Chaz mer'' sa jag med ledsen röst och kollade ner mot mina skor.
''Men bo hos mig då? De är helt klart du kan bo hos mig'' sa Ryan glatt. Men han visste inte vad de hela handlade om. Jag hade knappt berättat början och allt kändes så fel. Hade en stor klump i halsen som inte ville bort fast hur mycket jag svalde.
''Asså de är inte så...Jag måste bo hos någon av mina släckningar. Så jag ska flytta till min pappa'' sa jag och kollade på Ryan. Han ansiktsuttryck ändrades precis som Annies hade gjort. Från glatt till sorgset väldigt snabbt.
''Var bor han då?'' frågade han och flyttade blicken från mig till Chaz och sen tillbaka till mig.
''Tjugo mil här ifrån'' svarade Chaz snabbt innan jag ens han öppna min mun. Jag såg på Ryan att han blev inte direkt gladare när han hörde hur långt det var här ifrån, undra hur han kommer att ta det när jag säger att jag sticker om två dagar.

För någon minut sen var vi hur glada som helst och skrattade för livet och nu sitter vi och är helt ledsna över att jag ska åka.
Vi satt där i några minuter utan att säga någonting till varandra, möttes varandra blickar och kollade bort igen. Varför just jag? Varför just min familj? Varför just nu? Hade så många frågor surande i mitt huvud men hade inte något svar till någon av dom. Känns just nu att jag bara förstör för alla jag möter i mitt liv.

''När åker du då?'' jag kollade upp och mötes utan Ryans blick. Jag ville verkligen inte svara på det, men var tvungen.
''Om två dagar'' svarade jag kort och kollade ner mot mina skor igen. Jag drog mina ben intill mig och la armarna runt om och kollade neråt. Jag satt som en liten boll. Då kände hur både Chaz och Ryan kramade om mig från var sitt håll.
''Det kommer ordna sig, men vi kommer sakna dig din lilla mupp'' sa Ryan. Han ord gjorde min lite glad, fick ett litet leende på läpparna men ingen såg det för jag kollade ner. Mitt leende försvann ändå lika snabbt igen. 
 

Kära dagbok! Sitter i bilen med Jessica mot min pappas hus, där han bor med sin nya familj. Jag har tydligen en lilla syster, har alltid velat ha bror. Men nej jag har en syster istället, bara att hon inte är äckligt störig.
Allt har varit så svårt att lämna Stanford och speciellt när jag skulle lämna Ryan och Chaz. Mina gulliga storebröder, fast jag är äldre än båda två. Men dom tycker jag är så liten så. Tårarna rann ner för min kind och kommer aldrig att glömma dom! Vi lovade varandra att vad som än händer ska vi inte skiljas åt bara för jag har flyttat. Vi lovade med varandra att vi ska snacka med varandra varje dag, så vi inte missar något. Så nu har jag lämnat mitt hem, mina vänner, mina minnen...så kallat allt har jag lämnat och nu ska jag börja om på nytt.
Min pappa som lämnade mig när jag var liten och har inte snackat med sen dess, ska jag nu bo hos. Allt känns så fel! Jag ville inte att han skulle hämta mig här för då skulle vi suttit i bilen och inte ha något att säga till varandra. Nästan precis som det är nu, mellan Jessica och mig. Hon försöker starta en konversion men känner inte för att snacka med någon. Vill att allt ska vara som vanligt då jag bodde hemma med mamma och Steven i vårt hus. Bara att vi spolade tillbaka ett år i tiden, då livet var som bäst.

Jag stängde boken och la ner pennan och min svarta dagbok ner i min väska som jag hade framför mina fötter. Jag plockade upp min ipod och stoppade in hörlurarna i öronen och lutade mig mot fönster och somnade strax efter.
Jag vaknade att någon skakade på mig och det var Jessica. Jag drog ut hörlurarna som fortfarande spelade musik ur öronen och kollade mot henne.
''Vi är framme nu, vid ditt nya hem'' sa Jessica och öppnade bildörren och gick ut. Jag satt kvar i framsättet och ville inte gå ut. Jag kollade ut genom fönster rutan och där kom Jessica och öppnade bildörren.
Efter långt om långe tjatande om att jag skulle ut ur bilen knäppa jag motvilligt upp säkerhetsbältet och klev ut ur bilen och framför mig stod det en äldre man, troligtvis min pappa.